skrivklåda!
har inte "döpt" den ännu,men iallafall som handlar den om sommar ! (förvånande ni vart va?)
och såklart en bra bok måste ju ha med lite mordfall med.
här följer ett litet utdrag ur den. lite smakprov så att säga! Enjoy!
Hon gick på den smala grusvägen,stenarna knastrade under skorna.En sval vind svepte tag i hennes hår.
Framför henne lyste solen upp den grusbeklädda vägen.Hon var på väg hemåt från sin dagliga morgonpromenad.Det var det första hon gjorde varje morgon,och det bästa hon visste på hela dagen.Hon tittade ut över det stora havet som öppnade sig nedanför henne,drog in den friska luften och kände hur hon fick ny kraft.Hon gick in det lilla köket,öppnade skåpet tog fam kaffet mätte upp och hällde i vatten i bryggaren. Hämtade tidningen, satte sig tillrätta ute på terassen.Fortfarande minns hon den dagen som igår.Aldrig skulle hon glömma.Men här var allt som det alltid varit.
1961
Ulla kom ut från toaletten i en röd,vitprickig klänning,håret var uppsatt i en stram svans som alltid.-varför måste du alltid envisas med att ha håret upssatt?-jag trivs bäst i det svarade hon.Och så fick det bli.Dansen var i den stora parken som låg en bit ifrån Annas lägenhet.Kvällen var perfekt än så länge.Solen lös som en stor orange apelsin,på väg ner mellan träden.Ljumma vindar smekte förbi.
Musiken sjöng i deras öron ju närmre som kom.Dom gick och satte sej vi ett bord,Ulla tittade sej omkring för att se om han var där.Hela veckan hade hon väntat på att få se han igen.Nu stod han där en bit bort,med ett gäng kompisar.Lång mörk och stilig var han.Ulla kunde inte låta bli att titta åt hans håll hela tiden.Men hon skulle våga att bjuda upp honom sen det hade hon bestämt sej för.Men nu skulle dom dansa!
Onsdag 18 juni
Bernt Tillman var ute i skogen och gick,trots att klockan var närmare ett på natten.Det enda som hörde var en uggla som satt uppe i en tall.Kylan bet sig in i märgen,fast än det var i mitten av Juni,det hade inte varit nån varm sommar bara några enstakar dagar hade varit fina.Och nyss hade det regnat så allt var blött och sådär fuktigt.Bernt gick sin vanliga gamla väg som han alltid gjorde.Vägen slingrade sej ut genom Gamla byn,där Bernt bodde i ett stort hus ensam.Folk tyckte att han var lite underlig som bodde där alldels ensam i det stora huset.Och till utseendet så såg han ganska otäck ut med sitt halvlånga hår och gamla kläder.Skägget täckte hela ansiktet,det hade nog inte sett en rakhyvel på flera år.Därför kallades han för "skum Bernt" av folket i Långsand.Aldrig pratade han med någon heller.Vissa trodde att han hade blivit stum.Han stannande till en stund efter vägen vid Båthamnen och tittade ut över havet.Det var något speciellt med att stå där på natten och titta ut över det mörka havet.Efter att ha stått där en stund så fortsatte han sin promenad in på den lilla skogsstigen som ledde ner till Blåsut först.Bakom träd och buskar kunde man skymta ett litet ljusblått hus.Ganska gammalt var det och huset var byggt som en kajuta i ena delen.På sommaren brukade det vara öppet för café,och den årliga midsommarfesten höll till där,men det var inget Bernt brukade gå på direkt.Han föredrog att vara i sin egen lilla värld.Han tände pipan och började gå bort mot klipporna.Fötterna släpade han efter sig,i den våta tunga sanden.Han harklade till och tog fram den utslitna näsduken och spottade i den.Nu var han nästan framme vid Klipporna som var slutet på promenaden.Sen så gick han samma väg hem.Alltid gjorde han det.
Vågorna slog mot dom vassa klippkanterna.Vinden blåste hårt.Det enda som syntes till var några fiskmåsar som cirkulerade omkring.
